• The Tundlaheim Saga

Legenden om vittrande Vittra

Inne på världshuset Rå spiggen i den lilla byn Ryróm låg röken från härden som vanligt tät i luften och skapade tillsammans med skenet från alla de ljus som brann i den mörka höstnatten en spöklik stämning inne på krogen. Det var sent och således hade många av de salta pirater som suttit på krogen givit sig av mot sina bäddar och det hade gått en lång stund sedan någon trubadur försökt sig på att spela en sång. Vid ett av borden satt hurusom en skeppspojke och sneglade bort, förbi den gamla gumma som var matros på samma skepp som han själv tagit hyra på.

Gumman la märke till skeppspojkens blick och visste precis vad det var han tittade på utan att så mycket som snegla över sin axel. "Hon heter Vittra och det sägs att hon var en gång var matros, precis som jag, fast på Vera-Eleonoras fregatt, Kalla Gasten." Pojken iakttog gumman noggrant, som för att leta efter tecken på att det hela bara var ett påhitt men snart letade sig en kall kår upp för hans rygg då han insåg att den pergamenttorra staty han iakttagit i hörnet var resterna av en för länge sedan levande människa. Hans blick följde de dammiga anletsdragen över förevigt oseende ögon, insjunkna hålor och läpparna som torkat och dragit sig tillbaka för att frysa anletet i ett horribelt grin med gulnande tänder. kläderna, malätna och lortiga samt två torkade händer förvandlade till sten efter åratal som flytt. "Hur dog hon?" undrade pojken med en blandning av fasa och fascination skriven i ansiktet. Den gamla gumman drog nära nog omärkbart på munnen och svarade "Dog? Åh nej, Vittra är inte död, hon bara väntar... låt mig berätta för dig:"

"Det berättas att natten Kalla Gasten satte segel mot Pärlemoöarna så hade kaptenen ett munhugg med en matros i besättningen - en matros som ansåg det vansinne att sätta segel mot döden. Matrosen var ett friankare, eller i alla fall inte ett tundlabarn, men hade funnit sin plats på Kalla Gasten efter att ha gift sig med en kanonjär vid namn Hildie. Matrosen hade försökt övertala sin stora kärlek att lämna skeppet med henne men misslyckats ty Hildie var en tundladotter in i märgen, precis som sin kapten. I desperation sökte sig matrosen till sin kapten, Vera-Ellionora, men tyvärr hade kaptenen inte varit villig att lyssna på det örat. Det hela slutade med att matrosen blev avslängd från skeppet efter att ha munhuggit högljutt med kaptenen öppet på däck och lämnades kvar att leva sitt liv i ensamhet ty Hildie stod kvar vid sin post och seglade med Vera-Eleonora Vindfast för att utmana ,och slutligen möta, döden.

Matrosen, som alltså var Vittra återvände till Ryróm och slog sig ned på världshuset för att sörja. På den tredje dagen fällde hon sin sista tår och avlade ett högtidligt löfte, med Krummagumman som vittne, att hon skulle vänta där tills dess att hennes älskade funnit sin väg tillbaka till henne. Åren gick och Vittra åldrades, förföll och blev allt mindre rörlig och pratsam för var dag.

Än idag sägs det att om man lyssnar riktigt noga kan man höra hennes nätta små andetag och halvkvävda viskningar efter sin älskade. Många här i trakten tror att det ger god lycka att bjuda den uråldrige på en skvätt i dennes stop, men se upp! Den som vidrör hennes hud möter snart samma öde som hennes Hildie.

Jag minns själv när jag var en liten flicka, och satt och stirrade på henne så som du gör nu. Det var en samling strövare från nån liten skonare som slog vad om att deras kapten inte vågade kyssa henne på de torkade läpparna. Kaptenen gjorde det visserligen och för en sekund tyckte jag mig se ung skönhet i Vittras ansikte. Kaptenen återfanns sen död i sin säng på morgonen, helt dammig och uttorkad liksom Vittra själv - hon sög åren, ja själva livet ur honom med en enda kyss..."

  • White Spotify Icon
  • White Facebook Icon

© 2023 by  Jonathan Stjernlöf - Sverige

Sign up for news