• The Tundlaheim Saga

Piraternas historia

Uppdaterad: jun 30

Utdraget nedan är ur den berömde friankarkaptenen Siggi Blåtands memoarer. Siggi, som i egenskap av gammal drakisk adel var en lärd man, sökte nedteckna vad han lärt sig om uppkomsten utav piratrörelsen i korthet. Därefter följde mer detaljerade utlägg om diverse saker som hör pirater till, men boken förblir ständigt ofärdig då kapten Blåtand hängdes i Klotviken anno 1395.

Född ur tyranni

Kung Antares pärla – Niva , riket som tämjde en kontinent och förpassade en barbarisk era i glömska. Ack mången saga, myt och legend har sitt säte i den romantiserade idyllen av det rike som ansågs tända kontinentens pånyttfödelse och lyfta henne ur en dunkel epok. Just den här historien kan emellertid inte tillskrivas Niva, även om den tar sin början i det kaos som slutligen kom att försänka riket i förfall. För efter det att Niva kollapsat under sin egen tyngd och andra krafter gripit skärvorna av makt för att inrättat nya styren, fanns där fortfarande de som ansåg att byråkratin var för hård, makten för abstrakt och som längtade efter den tid som få mindes, då ”själv var bäste dräng” och landet födde den som brukade det.


I generationer följde en uppslitande era kallad "Smårikestiden". Där riken föddes och dog som flugor. Det var hurusom där, i kaosets eldar som först det Drakiska konungariket sköt upp i gamla Nivas centrum, det som sedermera skulle bli till Mandrak. I bergen organiserade sig de forna bergsstammarna och det Zorostriska kejsardömet sköt ut vid sidan om drakerna. I öst slöts förbund i gensvar mot kontinentens nya makter och fiskarnationen Damméro såg så småningom dagens ljus.


Ett förakt mot högdragna och frånvarande ledare blossade upp ur den glöd som alltjämt levde kvar bland de lägre lottade eller de filosofiskt frigjorda. Bönder och skogsarbetare slöt upp i den djupa skogen för att leva avskilda från rikens inflytande och inom kort syntes samma tendenser hos såväl fåraherdar på Västanåbergens sluttningar, som på fiskebåtar i öst. Det var det unga riket Mandrak, som formats av det belästa folk som en gång levt närmast Nivas huvudstad och strålglans, som först tog aktion mot ”vildarna”. På landsbygden lever än idag fortfarande berättelserna om Högvallens folkmord även om det numer är belagt med hängning för förräderi att tala om sådana saker inom Mandraks gränser.


Till det vida skogsområde som kallas Bjärke skogar lät Mandraks hövitsmän föra sina soldater, en mäktig här, en vår nära efter utbrottet av den 60:e sjuårsstormen - anno 762. Vid Högvallens fribostad mötte hären skogens folk. Bosättningen brändes ned till sista skjul. Kropparna spikades fast högt upp i träden, i en flera hundra meter bred blotring runt Högvallen, detta som en varning till de andra folk som tagit till skogs. Tretton tusen frihetskämpar miste livet invid detta historiska brott mot mänskligheten. (Anteckning: Det lär ha varit här som uttrycket ”det finns inte en tall hög nog i Bjärke” först myntades, en spefull kommentar likvärdig med en spottloska i ansiktet.)


Då ryktet om detta illdåd spred sig vid kring till andra frihetssträvare tystnade flera frihetsröster. De som inte genast återgick till att tjäna noblessen var få och tog sin tillflykt till ett liv i skuggorna, oförmögna att bruka stora landområden utan att bli upptäckta. Deras förakt mot överhögheten växte hurusom och på hamnsyltor i öst kunde allt oftare den nya bardevisan 'Trettontusen själ' höras när ingen lagensarm var i närvaro. Så sakteliga började man ta till plundring för att mätta sin hämndlystnad och under storm in och storm ut lades grunden för det som sedan kom att bli den första sanna piratrörelsen - friankarordern. Allt fler forna fiskare rustade sina skutor för drabbning och jagade byten utmed kustlinjen eller på det öppna havet. Vattenvägen tillhandahöll en rörlighet som inte var möjlig på land och ingen spårhund under Niveltyr kunde ta upp jakten över de saltstänkta vågorna.

Ett förlorat folk

Ett par sekel senare, anno 879, när en ny värld tagit form och mången sjuårstorm rasat var de kvinnor och män som seglade haven som rövare fortfarande förhållandevis få. Men på sjaskiga krogar i östkustens fristäder levde de likt drottningar och kungar och spenderade dyrbarheter från alla Nivaris land och riken. Deras tillhåll var spridda utmed otillgängliga kustbelägringar och på skilda öar i havet, dolda från de makter som önskade förgöra dem.


Hittills hade sjöbusarnas leverne förbjudits i fyra av de fem stater som nu upptog Nivaris landområden, men Damméro tillät fortfarande deras vistelse i de tre fria kuststäderna – Baal, Hjartyck och Tungeskiin. Detta fick ett abrupt slut när för sex och fyrtio sjuårstormar sedan en tillströmning av hårdnackade sjömän lade ankar utmed Nivaris östra kustlinje.


Den markanta ökningen i antal drev maktinnehavarna i Damméro att likt de andra rikena sätta ett pris på de råbarkade och dåraktigas huvuden. (Anteckning: Detta till trots bärs dessa lagar enbart ut med full kraft inom Damméros stora städers tullar, men föga i de hundratals fiskebyar där majoriteten av landets befolkning har sin hemvist.) Samtidigt som ökningen av sjörövare började ett gammalt namn på kontinenten att vandra, ett namn som de lärda hävdade inte använts sedan Kung Antares tid – Tundlaheim. Med namnet följde legenden om ett svunnet folk här nedtecknad:

Det berättades om en tid när den stadiga östanvinden klev uppför Gjutnaheims klippor och sköt fart nedför vildsådda ängar, bort till Völgebrotts rostbruna stenlandskap och vidare in i Bjärkes skogar. Längs med skogens bäckar vann brisen kraft nog att stiga upp och böja tallarna på Västanåbergets sluttning knotiga. Det folk som här levde är sedan länge försvunna – vart de tog vägen? De for till havs. Efter att ett kall hörts i deras drömmar rustade de sina skepp för att möta det stora Ödesvattnir, ett kall om frihet. Och i sina fartyg stävade de ut över Bistra bukten, tog sikte mot Hisnafjordens mynning och lade sedan kurs ut över Bråhalls djup, bort mot Niveltyr – den starkast lysande stjärnan i Rans vändkrets. I Krummagårdens blothög stannade en gammal gumma kvar för att överse det gamla arvet och hålla farleden öppen för skeppen, i ett evigt ting med gudarna. Det sista som var känt om flottan är en skrift som säger att Grå Knaggen råriggade sina segel i höjd med Klotviken, för att sedan slå kryss ut i Ödesvatnirs solgass. Det var strax därefter som den drog in, den första av de etthundra och tretton sjuårsstormar som sedan dess piskat stugornas knutverk och fostrat ett folk. Ur resterna utav stormlämningarna reste sig med tiden det land som kom att kallas Niva.

Vad få visste var att det gamla folket slog sig ned och levde gott på de förunderliga Pärlemoöarna långt ut bortom det öppna havet och Démers Slöja. Få av detta folk mindes ursprunget och färre var de som vill minnas. Men de återvände till slut – när tidsåldrar kommit och gått – till sina anfäders hemland. Pådrivna utav sagornas förhoppningar om större landområden bebodda av andra lika dem själva. Uppvaknandet blev bryskt, istället för bröders handsslag möttes de av förakt och dragna sablar. Bara hos rövare och plundrare fann de ett ärligt uppsåt och en vresig rättfärdighet – snart slöt de därför upp med de som delade deras definition av frihet. Med kraft klädde man tillsammans sina handlingar, i symboler av döden flaggade man skeppen för att leva av de som drev på tyranni, och för att gjuta skräck i dem som gick slaveriets ärenden. Nivaris folk gav dem namnet pirater, något som sjöbusarna anammade och nu bär med stolthet.

Illdåd, stordåd & stora illdåd Under decennier härskade piratskeppen haven och under denna tid gick ingen last säker. Piraternas skepp var självstyrande monarkier underställda kaptenen och även om en viss hierarki syntes till mellan olika besättningar så fanns där ingen som kunde befalla på håll – en kapten var bara kapten så länge hen seglade med sin besättning, och en kapten var omöjligt kapten över någon annan kapten. Snart kunde tre olika typer av pirater urskiljas:

Döttrar och söner av Tundlaheim - Tundlabarn Där fanns de som tillhörde det gamla folket, som la sin tro till glömda gudars namn. De såg på friheten och kampen mot rikena som en födslorätt. De talade ofta om drömmen om ett återerövrat Tundlaheim, där själv var bäste dräng och marken åter tilläts föda dem som brukade den. Man seglade med stor beslutsamhet och hanterade väder och vind likt inga andra. Med saltstänkt blod, ett råbarkat sinnelag och en rak rygg seglar de som benämner sig själva som ”döttrar och söner av Tundlaheim”, på fartyg som den starke styr med järnhand. Tundlabarnens hem, Pärlmoöarna Trú, Myrkur och Tsögn blev för de som seglade med dem ett paradis för de tjuvaktiga var man i bekvämlighet kunde avnjuta sina resors stöldgods.Där ifrån seglade tundlabarnen på sina mäktiga och mytomspunna skepp, Pärlemofregatterna och mången märklig mystik och magisk egenskap har senare tillskrivits de folk som återvände till oss över det bistra havet. Det talades också om den gamla utposten, jättarnas ö - Kovbard, som mycket riktigt är den sista utav Tundlabarnens öar att än idag förbli hemlig.

Friankare

Liknande ideal följer de av oss som till en början varit upproriska fiskare även om betoningen inte ligger på en dröm om en omstöpt värld utan snarare en liberalisering av det existerande samhället. Hämndlystnad präglar också dessa sjömän mer än andra, ofta drivs besättningarna av en slags personlig uppgörelse med övermakten och ett rött hat mot slaveri. Samtidigt finns vanligtvis rika familjeförgreningar in i samhället varför få vill omkullkasta rådande ordning helt och hållet. Friankarnas hängivenhet till kodexen 'Friankarnas Gryning' har föranlett att ingen kapten tillåts äga skeppet som seglar under friankarflagg. Istället råder direktdemokrati på skeppen, vari då en kapten tillsätts genom röstning och lika lätt kan bytas ut om besättningen fattar en ny röst. (Anteckning: Från början sade man att besättningen och var medlem av den bar på ett Frihetens ankare, därav deras namn – ”friankare”.)

Strövare

Den tredje typen av pirater som uppkommit är de som av olika anledningar, i de flesta fall i brist på ideal eller inkomst lämnat livet i något av rikena för att sluta upp med en besättning. Dessa har gjort sig kända för sin feghet, råhet eller rentav bara deras uslighet. Många menar därför att de svärtar ned piraters rykte och det är inte ovanligt att dessa män och kvinnor ses ned på av Friankare och tundlabarn. Icke desto mindre existerar de. Ibland ingår sådana individer även i andra besättningar och vissa tillåter dem då att kalla sig vid ett annat namn, medan de som strängt ogillar dem enträget brukar kategorisera dem som ”strövare”. (Anteckning: Strövare har på senare år kommit att efterlikna de mer nobla av pirater och har grundat mången fristående piratrörelse, ofta ej så talrik. Den mest framgångsrika av dessa tycks vara 'Mariderna och Sjöormens koalition' som tagit form i Hinside-Lôr.)

Då blir nu Piraters härjningar kom snabbt att bli ett allt vanligare samtalsämne på kontinenten, inte minst sedan dessa människor stämplats som ett ”hot mot civilisation”. Stater och handelsskepp blev dagligen rånade på dyrbara laster. Piraterna frodades i de dolda tillhållen, eller evigt utom räckhåll i städer på Pärlemoöarna. Dessa verkade länge utgöra en säker reträtt och en tillflyktsort omöjlig att finna utan vetskapen om Démers hemlighet. Men drottningar, furstar och kejsarinnor sitter inte overksamma och gnisslar tänder i sina högsäten, utan bygger istället större skepp, med effektivare artileri, för att försvara sina laster. ”En dag ska även Gjutnaheims klippor rämna”, citatet kommer från en drakisk general som under slaget vid stora Bländan ville förmedla att även goda tider måste ta slut. Därefter sägs han drivit sabel genom ögat på den Zorostriska befälhavaren som låg blödande på marken och bad om sitt liv. Efter det att den drakiska flottan kommit över koordinaterna till Pärlemoöarna var förfallet ett faktum. De mångtaliga mäktiga fartyg som tundlabarnen ägde var föga hjälp trots att de alla vände hem för att försvara sina öar. Istället kom de att förintas inför den största samlade flottan någonsin skådad och där var få kvinnor, män eller barn som undkom. Sedan dess har antalet piratbesättningar drastiskt minskat och hålls nu effektivt i schack, genom ständiga upptäcktsresor och effektiva piratjägarflottor. Livsstilen som en gång erbjöd furstlig rikedom har i mångt och mycket strypts och falnat till en dröm, i takt med att riskerna vuxit och fienden blivit alltmer effektiv och dödlig i sina drag.

De pirater som alltjämt dväljs i världen idag är därför de mest försiktiga och de mest djärva. De håller oftast till i mindre byar när man inte stävar på öppet hav, oftast ligger dessa byar någon dagsmarsch inåt landet från kusten sett, för att undvika de spejarfartyg som outtröttligt försöker kartlägga varje vrå av havet.

  • White Spotify Icon
  • White Facebook Icon

© 2023 by  Jonathan Stjernlöf - Sverige

Sign up for news